kaleido bits

Läget

2005-08-17T17:49:00.000+02:00

Annat kallar,
detta kallnar.

Paradoxalt ekvilibrium

2005-08-03T19:33:00.000+02:00

Min arbetssituation är sådan att en infriad önskan om mer arbete innebär att någon blivit tillräckligt olycklig för att söka hjälp.

Cioransk fallfrukt

2005-07-30T14:38:00.000+02:00

"Endast optimisterna tar livet av sig. De optimister som inte längre kan vara det. Andra som inte har någon som helst anledning att leva, varför skulle de ha någon anledning att dö?"

Miniatyrdrama

2005-07-28T19:35:00.000+02:00

Kjell: Häll och ställ!
Danielle: Dräll.
K: Gällskäll.
D: Mjällgnäll.
K: Grällsnäll. Serverar Martel till Säll-Brel.

Jag har åkt i varför-därför-loopen

2005-07-27T08:41:00.000+02:00

Det verkar vara svårt att leva utan varför, alltså hela motiv-förklaring-orsak-konkarongen, och då vill jag understryka att det som intresserar mig är livets alla vardagliga småvarför. Jag har som skrivits tidigare gjort en del försök med det där och jag sticker inte under stol med att jag faller i fällan gång på gång, ja, det kräver i själva verket en oerhörd viljeansträngning att bara ta livet som det kommer utan att fråga sig varför.

Även om meningsbegäret i de mest banala situationer fortfarande tar sig uttryck som ett varför, vilket mynnar ut i ett outsägligt trist därför, tycker jag ändå att vardagen förvandlas genom mina små övningar. Förstå mig rätt, för en nyfiken-i-en-ask som jag handlar det förstås inte om att förneka frågelusten utan bara om att formulera den på ett annat sätt.

Och ändå: när det kommer till kritan sluts lekutrymmet och då gäller det tryggt invanda varför. Min kropp har de senaste dagarna betett sig så ovanligt påfrestande och för mig påfrestande ovanligt att jag av rädsla fallit för frestelsen att fråga mig varför. Det blev den gamla välbekanta rituella loopen varför-därför-varför-därför-varför. Som man ropar i skogen får man svar och det dröjde innan jag förstod att det inte var svaren utan frågorna som var meningslösa.

Till slut blev jag så less att jag hotade mig själv med att fråga någon som kanske kunde veta om inte just det ’symptomet’ avtagit i styrka innan den tidpunkten. Jag måste ha skrämt mig för mirakulöst nog frisknade jag till, även om jag fortfarande är i ett märkligt kroppsligt tillstånd.

Fan trot

2005-07-26T09:37:00.000+02:00

Det sägs att det aldrig är försent...

att:
- få en lycklig barndom.
- börja röka.

Jag går och fiskar

2005-07-24T13:05:00.000+02:00

Allt mående är jämförelse.

Det är slående i vilken utsträckning vi kämpar för att ständigt vara missnöjda. Det är väl att slå in en öppen dörr att hävda att missnöjet har ett kulturellt egenvärde. Det är spännande eftersom vår varför-kultur vanligtvis kräver en bedömning av orsaker för att kunna värdera ett fenomen. När det gäller missnöjet spelar vad, hur och varför en underordnad roll, det viktiga är att jag är missnöjd. Den avundsbemängda gnäll-och-krav-attityden är en konst som går hem i slott och koja.

Det centrala redskapet i missnöjet är jämförelsen och vi uppmuntras att ständigt jämföra oss med det vi inte har eller är, och vi hånas och föraktas om vi skulle drista oss till att jämföra oss med de som är mindre lyckligt lottade än vi. Det fina i kråksången är att den som fiskar elände får jaktlycka, i det avseendet är ju världen en bottenlös helvetesbrunn.

Kan du ta en komplimang?

2005-07-22T13:58:00.000+02:00

Det är ganska vanligt att personer säger sig ha svårt att ”ta komplimanger”, och det är inte att undra på. Eftersom många har notoriskt svårt för artighet och smicker var för sig blir komplimangens dubbelbottnade natur av artigt smicker paradoxal. Även om komplimangen har en given plats helförställda halvfrämlingar emellan än idag hör komplimangen bäst hemma i svunna tiders hövlighetskulturer, och de umgängesritualerna lockar förvisso till mingel men är i övrigt svårförenliga med vår uppriktighetsdyrkan.

Där idealet för samvaron är att det viktiga är det riktiga så passar komplimangen som handen i handsken, men här där det riktiga är det viktiga väcker komplimangen genast misstänksamhet.

Det säger sig självt att jag får svårt att hantera en situation som jag otränad ställ inför, och följaktligen får jag svårt att ”ta komplimanger”, och snart är det just den frasen som blir uppriktiga men opassande gensvar. Ett artigt gensvar passar sig alltid, liksom ett kokett, men i princip verkar den allmänna kommunikationsregeln att tilliten styr hur gensvaret blir gälla. Det betyder att mitt gensvar säger en hel del om hur jag uppfattar och värderar min samtalspartner. Jag har träffat fler än några med svårigheter för komplimanger, som utan att blinka fnyser och viftar bort somliga medan kinderna rosenfärgat inbjuder andra. De är som barn i sin oslipade uppriktighet, grymma och charmerande om vartannat, utan tanke på hur den de möter ska ta det. Litar man till tilliten när det gäller komplimanger blir det lätt fel.

De här människorna faller på eget grepp. De kan i ena stunden småle åt fånen som de tror beundrar dem och i den andra förbanna det de tror är falskhet hos någon de själva åtrår. Så mycket onödigt bara för att de inte lärt sig komplimangsakrobatiken.

Montaignevariation

2005-07-20T12:30:00.000+02:00

Allt som kittlar nyper.

Kvick fix - pulversamhället

2005-07-19T12:16:00.000+02:00

Knullpulver
Näringspulver
Sömnpulver
Utflyktspulver

Ställd till freds

2005-07-18T12:00:00.000+02:00

Det är förbluffande hur det kommer sig att vi lever i ett samhälle där vi fortsätter att gå tusen omvägar för att tillfredställa det viktigaste trots att det är direkt tillgängligt. Och är det inte märkligt att många av våra allra största bekymmer rör just det som blivit oss givna redan i begynnelsen.
Lättja
Sex
Föda
Bekräftelse

Tysk psykhumor

2005-07-16T13:08:00.000+02:00

Jag vet att jag är paranoid, men jag förstår inte varför folk ska förfölja mig av det skälet.

Tre naturer

2005-07-14T12:29:00.000+02:00

Den första naturen är den råa, kaotiskt otyglade och vilda. Det är den vars lynniga massiva mäktighet skrämmer människan till vördnadsfull underkastelse. Av den återstår mycket, men förutom de vars liv ruineras i kulturkatastrofer, där ju jultsunamin är ett gott exempel, kommer få människor någonsin i kontakt med den annat än genom massmedias berättelser. Den första naturen framställs som en myllrande, orörd helhet som måste vara i balans för att vara harmonisk. Den första naturen utgör en ständigt närvarande, men idag knappt förnimbar, klangbotten för alla våra handlingar, så när ett hav förvandlas till rabarberkräm ligger tanken att det är vi som på något sätt ofredat naturen nära till hands.

Den andra naturen är den kultiverade naturen. Den tuktas och planeras med målmedelrationella metoder på de sätt som passar människans behov. Trädgården är förstås kardinalexemplet, men det är samma principer som gäller för strandpromenadstråket, bondens öppna landskap och skogsbrukarkapitalisternas industriskogar. De upplevelsemässiga kännetecknen på kultiverad natur är trivsel och trygghet, kanske frihet och harmoni - i den kultiverade naturen känns det helt enkelt bra. Det är alltså om den kultiverade naturen människor talar när de säger att de tycker om att vara i naturen.

Den tredje naturen är förstås vår egen kultur, i bemärkelsen storstadsmiljö, för frågan är om människans civilisation blivit så omfattande och raffinerad att den i praktiken kan sägas utgöra en natur. Jag skulle gissa att en majoritet av dagens människor uteslutande lever i den tredje naturen, och varför inte: staden erbjuder allt människan behöver för att överleva, och alla färdigheter som värdesätts är knutna till livet i en stad så till den grad att de andra naturerna blir fullständigt främmande.

För stadsmänniskan är himlen ljus, även om den i jämförelse med dagen upplevs som mörk. Många stadsfenomen fortfarande upplevs som onaturliga och därför kallas den upplysta natthimlen för ljusförorenad. Nio av tio människor lever under en mer eller mindre upplyst natthimmel, och därför förvånar det inte att när Los Angeles drabbades av en jordbävning i slutet av 1980-talet blev Griffiths observatorium fullständigt nerringt av människor som undrade om jordbävningen hade något med de lysande vita prickarna på natthimlen att göra.

Livet är vara, inte en vara.

2005-07-13T17:03:00.000+02:00

En viss herr Rawls hävdade på 1970-talet att om människor fick välja vilket samhälle de skulle föredra att låta sig födas in i skulle de flesta välja ett samhälle som fördelade sina resurser. Om bara människorna gjorde sitt val under ”veil of ignorance”, d v s utan minsta aning om under vilka omständigheter de själva skulle födas, skulle människorna göra sitt val på rationella grunder, och följaktligen skulle de minimera risken för att själva födas in i helvetet. Av det följer att den socialdemokratiska utopin den mest rationella och rättvisa. Så fint.

Liksom ”hur hade det blivit om inte det hade hänt” är Rawls resonemang både tänkvärt och otänkbart, och även om jag alltmer lämnar det politiska går mina tankar ibland i liknande gångar. För bara hundra år sedan hade det varit en omöjlig tanke, men i en värld som gjort snart sagt alla fenomen till varor samtidigt som vi lärt oss ställa krav på rubb och stubb ligger väl den tanken nära till hands att vi borde få en innehållsdeklaration på livet.

Hur många skulle låta sig födas in i livet om de på förhand kände till vad livet bar i sitt sköte?

Det hör väl till oss att vi gör vårt bästa för att skapa visshet genom kännedom så vi kan få kontroll. Att veta vad livet bär i sitt sköte gör livet tryggt och meningslöst och för en majoritet tröttlöst utan hopp. Det skulle helt enkelt inte bli mycket till mänsklighet kvar, vad nu det skulle spela för roll.

Hela skillnaden skulle kunna uttryckas som skillnaden mellan verb och substantiv. Bara substantiv kan marknadsföras, och när det gäller livet är vi snubblande nära förvandlingen från verb till substantiv, men även om livet i sina delar har gjorts till varor är livet i sin helhet ännu bara vara.

Dröm: Tanden är lös.

2005-07-12T19:30:00.000+02:00

En tand sitter lös i överkäken. Jag kan känna det när jag petar på den med tungan. Det är verkligen mer än bara en fri tandhals. Jag har länge oroat mig för vad det kan röra sig om, så pass att jag frågat min tandläkare, men hon har sagt att det bara är en frilagd tandhals, så är jag bara fortsättningsvis försiktig är det ingen fara. Men nu står jag ju här framför en spegel och ruckar på tanden med tungan, och tanden sitter verkligen lös. Gapandes står jag framför spegeln och ruckar på tanden med tungan. Jag blir först orolig och snart rädd, för jag kan bara tänka på att jag fullvuxen står framför en spegel och ruckar på en tand med tungan. Jag fortsätter pilla, och jag måste fortsätta pilla. Det enda som hindrar den grumliga rädslan att växa till skräck är mitt totala fokus på själva pillandet.

Känslan är välbekant, jag har varit med om samma sak när jag höll på att tappa mjölktänderna. Hålet under tanden som liksom låter sig öppnas, den sylvassa tandroten som skär in i tungan när den letar sig in i det mjukt ömma hålrummet - den omisskännliga smaken av salivuppblandat blod. Jag tänker att det är galet att jag tänker att det som sker måste vara helt i sin ordning. Nu känner jag mig mer nyfiken än rädd, jag är försiktigt ihärdig i mitt ruckande.
Och så plockar jag helt sonika ut tanden. Det går lätt och smärtfritt, det känns skönt och rätt. Jag håller tanden mellan tummen och pekfingret. Jag vrider och vänder på tanden och skärskådar den belåtet. Jag gapar in i spegeln, och där tanden satt är ett köttrött hål. Jag grinar glatt, inte utan stolthet.

Det är bra, det är riktigt bra.

Gävlebukten

2005-07-09T00:10:00.000+02:00

Imorgon får jag träffa pappa. Det blir alldeles för sällan. Det ilar i kroppen när jag tänker att om jag ska fortsätta träffa honom lika ofta som jag gör nu... Ja, då kan jag räkna våra återstående möten på mina fingrar och tår. Min pappa.

Hedlundsk verklighetskonst

2005-07-08T15:07:00.000+02:00

Magnus Hedlund: 'Rök utan eld'; 'Konrad' (1977):

”Den fråga fröken ställde om T. S. Eliots poesi var oerhört intressant. Ni borde tala med Karin Albrektsson, hon är också mycket intresserad av T. S. Eliots poesi. Ni kanske känner varandra förresten.” Jag skrattade och sade att det var ju jag som var Karin, hans egen Karin, kände han inte igen mig. Han tittade då storögt och förvirrat på mig bakom sina hornbågade glasögon och sade: ”Ja, ni är ju väldigt lika, det är lätt att ta fel.”

Magnus Hedlund: 'Ökenkejsaren och andra stycken'; 'Lars Gustafsson' (1997):

Senare på kvällen efter föreläsningen på Studentkåren förde jag Roussel på tal igen. Lars Gustafsson såg intresserad ut.
- Det där skulle du tala med Magnus Hedlund om, sa han, han vet en del om Roussel.
- Men det är ju jag som är Magnus Hedlund, sa jag.
Lars Gustafsson tittade på mig bakom sina stora hornbågade glasögon, blinkade myoptiskt och sa med sin oförlikneliga västeråsstämma:
- Ja, ja, ni är ganska lika, det är lätt att ta fel.

Ecce homo - Uppfyller du kraven?

2005-07-08T01:51:00.000+02:00

Kontaktannons:

"Söker lång brunett född -58. Finns du? Ring, jag väntar!"

Bli rå - ät rått

2005-07-06T14:45:00.000+02:00

Vad ska jag äta för att må bra? Koster och dieter kommer och går, bara modets växlingar består: stenålder, danskt, Ratchins, kaffeochcigg eller helt enkelt gammal hederlig asketism. Vore det inte för att jag vävde in kosthållningsförslagen i ett större sammanhang skulle de framstå som obegripliga, förryckta eller farliga. För att legitimera sanningsanspråken är förstås hänvisningar till naturen och det naturliga oslagbara, men vetenskap och beprövad folktro fungerar också. Helst ska det serveras i en aptitligt oavvislig misch-masch. Javisst handlar det om den heliga trekanten tro, identitet och rädsla/dåligt samvete.

För ett par år sedan mötte jag en person som själv kallade sig för frukterian, han åt alltså bara frukt. Han nöjde sig inte med att vara nöjd med det utan han menade att frukterianerna skulle tillta i antal för att med tiden helt befolka jorden. Det var förstås inget vare sig han eller jag kunde göra så mycket åt eftersom det på ett kosmiskt plan väntade en massa frukteriansjälar på att få (åter)födas. Själv trodde han fullt och fast på att det gick att trappa ned till vattendiet för att slutligen, om man var en fullgod människa, nå till ett stadium då det skulle vara möjligt att leva på ljus.

Nu kommer Raw food. Yes box, råkost kaske det heter här. Kör ätaren det konceptet fullt ut utlovas inte bara den sanna och rätta dieten som man når sin ideala slankvikt med, utan man blir också i en mening förblir ung. Jodå. Det hela förklaras med med att kroppen slipper tillverka de enzymer som finns i rå mat och som behövs för matsmälningen. Det gör att det går åt mindre energi vilket gör att jag får mer kraft till annat utan att kroppen bryts ner. Jag blir vad jag äter, och så blir jag jättevital jättelänge innan jag uråldrig dör med slät hy.

Tank att ingen kommit på det här tidigare! Fel det med, en suckig nutritionist på radions P1 Kropp & själ hävdade att Graham, han med mjölet, körde råkostrejset på 1800-talet.

Vem är du som inte kissar i vattnet?

2005-07-05T21:00:00.000+02:00

Jag går ofta ner till vattnet och fast jag knappt vågar vidkännas det, eftersom jag ju inte är sån, letar jag mig gärna till vatten även under dagar som denna, dagar vars hetta får tiden att sakta in. Jag går gärna ner redan på morgonen, sömndrucken och packad med det som en dag på stranden kräver. Det är inte mycket, men allt är viktigt på sitt sätt. Sedan blir jag kvar tills det är dags att gå, och det påminner mig vagt om tiden då jag allra helst bara planlöst drev omkring utan vare sig mål eller mening.

Idag vaknade jag till efter en slummer med en larmande blåsa, men det var först när jag kom tillbaka efter uträttat behov som jag kände på mig att allt inte var som det skulle. Jag kände mig ensam, men jag visste inte om jag var ensam om att känna själva nödigheten eller ensam om att behöva gå på toaletten. Hur kommer det sig att grässtranden är jämntjock av människor av flera sorter men att det är så få som nyttjar toaletterna? Konstigt, här kryllar det ju av fräscha strandkroppar från välordnade bättre bemedlade hem, och det är ju ofta där hygienkoketteriet är som värst.

Jag tittade ut över stranden, såg vattnet och hur himlen nästan speglade sig däri, de plaskande människorna: inte skulle väl dem... Som simpel tänker jag ofta låga tankar om människor i flock, men detta var så magstarkt att jag föll i fy-på-dig-fniss, och ändå... Ofta när jag inte begriper mig på har jag helt enkelt missat något väldigt grundläggande, och som förstås ställer mig i en pinsam dager när jag nyfiken i en ask frågar mig omkring. Hur är det med detta, är det något jag missat?

Att känna sig eller göra annorlunda lyfter fram frågan om normalitet, jag eller dem? De flesta löser helt enkelt frågan genom att räkna, flest vinner, och är det jag mot resten är jag en förlorare så det heter duga. Skulle jag ändå känna mig likvärdig eller, Gud förbjude, bättre i något avseende, ja, då måste jag ju vara antingen ond eller galen - för i normalitetsmatematikens värld vinner alltid dom mot mig, även om det är dom som kissar i vattnet.

Flocken och jag

2005-07-03T21:10:00.000+02:00

Jag behöver sällan anstränga mig särskilt mycket för att falla in i folkförakt. När människor flockar sig träder flocken fram och för mig är den nyckfull på ett obegripligt och hotfullt sätt, och därför skyr jag den, avskyr jag den.
Visst är männskan nära sig själv när hon förlorar sig i andra,
visst är oövervinnlighetskänslan i att vara normal berusande, spännande,
men
krävande
kamplystna
kryllande
kroppar
skrämmer mig till i marginalen.
Någon sa: "Jag gör mig inga hypoteser om människor, för än så länge har jag inte träffat någon generell människa", och för mig är det sant förutsatt att människan i fråga för stunden lämnat sin flock. Kanske ligger det något i påståendet att människan mister det mänskliga när flockens trollkraft upphör, och jag vägrar tro att det är vare sig vackert eller särskilt harmoniskt. Men annorlunda, och i det enskilda unika mötet kan de mest förunderliga universa glimtvis anas.

Grubbelfras

2005-07-03T00:56:00.000+02:00

Watzlawick: "Ett av de vanligaste misstagen när det gäller förändringens beskaffenhet är det naiva antagandet att motsatsen till till det som måste förändras är lösningen."

/Förändring - att ställa och lösa problem

Namn x 4

2005-07-01T12:58:00.000+02:00

Pärlemor
Marginalena
Silversven
Gullrik

Tristess - vad ska jag göra?

2005-06-30T16:09:00.000+02:00

Fråga folk vilket kön de har.

Mormor berättar - påsktuppen är svart

2005-06-29T21:40:00.000+02:00

"Kommer du ihåg att du brukade kalla mig för Mossamoss när du var liten? Ååh... du och Tomas brukade ligga i kökssoffan när ni var på besök i stugan... En påsk när du var i sväråldern frågade du mig: "Va fan kommer påskäggen ifrån?" Jag sa att de kommer med Tuppen, men det skulle jag aldrig sagt för sedan vägrade du somna, du skulle absolut vänta in den, och som vi höll på för att få dig att komma till ro... Men så somnade du ändå till slut, men på morgonen var det precis som att du trodde att du hade varit vaken, för när jag berättade för dig - Ingmar liten - att tuppen måste ha varit här och gömt ett varsitt ägg frågade du liksom ilsken och förvånad: "Hur fan kom den in?" "Jaa, den kom väl in genom skorstenen." "Åh! Fy fan vad svart den måste ha varit!""

Puritansk ekvation

2005-06-29T13:10:00.000+02:00

Gårdagen gick mig obemärkt förbi, och även idag känner jag mig viljelöst känslodarrig. Jag borde göra något som åtminstone har chansen att lämna några spår i livet eller medvetandet, men det är med viljan som med varmvattnet - den fungerar inte, och när det är så här klent med den, tja, då blir det liksom klent med allt annat, rengöringen t ex. Jag borde, jag bör alltid och nu sitter jag här och hånler åt hur knäpp tanken att jag borde känna mig äcklig är - när det är X så bör jag känna mig Y, för att kunna uppfatta mig som Z. När jag tror att jag är smutsklibbig bör jag känna mig äcklig för att kunna uppfatta mig som anständig nog att vårda mig väl.

Det är alltså dagens drama. Vad händer med med min självuppfattning om jag på goda grunder kan antas vara smutsklibbig men inte känner äckel? Själväckel är puritanens svar. Det är vanvettigt nog att jag känner mig tillfreds, för jag borde verkligen äcklas av min kropp, för gör jag inte slag i saken kommer jag vad det lider att äcklas av mig själv, och då, då har jag problem. Jag borde inte bara göra, jag borde känna...

Jag smeker mig förstrött och gör dagens val: först viljan och varmvattnet, sedan gör jag som jag vill.

Jag, en festgroda

2005-06-27T13:22:00.000+02:00

Allt förgängligt förvandlas, förvånar. Allt är blir, blivande. När två blev tjugo blev tête-á-tête-middagen en främlingafest, och jag kväker lystet.

Gam, det är jag

2005-06-26T17:11:00.000+02:00

Den här gången är jag fel ute. Kullerstensläget, Nice-priserna, den låtsashemmahoprörda baguetteröran, gästernas yachtstilsattityd gör det visserligen till ett flott café, men när jag själv börjar känna mig flottig vet jag att jag växlar skepnad. Jag skulle gå på spaning, men upptäckarlusten svek mig någonstans på vägen, och till och med det bekanta börjar klibba. Jag människa vet, men vad hjälper det mig gamen att veta att världen fortfarande är sig lik när den ter sig som ett lik.

Njut lagom!

2005-06-23T08:21:00.000+02:00

Hänryckningens tid är här, men mest till namnet förstås, för även i år har det varit sparsamt med personer som låter sig ryckas hän till gränsöverskridanden bortom vardagens vett och vilja.

Syftet med min samhällsfostran har varit att jag visst kan få njuta, förutsatt att:
- jag förtjänar det.
- det är nyttigt, friskt och gynnar mitt framtida liv.
- det sker med måtta och ängslig återhållsamhet under kontrollerade former.

All berusning, kåthet och lättja sker på dessa villkor, och värderas därefter. Det här är en läroprocess och i samhällets ögon visar jag min mognad genom mina vägar till njutning.

Innelistan

2005-06-22T10:29:00.000+02:00

1. Tro dig veta, tro dig förstå.
2. Ge råd, helst klämkäcka utifrån sunda förnuftet.
3. När folk inte gör som du säger tänk: de behöver mer info.
4. Undvik att fråga, men om du måste: fråga alltid Varför.
5. Ge råd.

Indianskt

2005-06-21T13:05:00.000+02:00

"Berätta och jag glömmer. Visa mig och jag kanske inte minns. Fråga mig och jag ska förstå."

Return of the resonemangsäktenskap

2005-06-21T08:30:00.000+02:00

När det romantiska kärleksidealet segerrikt svepte fram kastades en mörk skugga över resonemangsäktenskapen, och de förpassades till en undanskymd plats på den svenska parbildningsmarknaden. Även om det än idag anses fult, ja nästan skamligt, att gifta sig av beräkning - hur vanligt det i praktiken än må vara - så tror jag att resonemangsäktenskapen går mot en renässans.

Det är inte konstigare än att parbildningslogiken måste anpassa sig efter de regler som tillämpas inom andra livsområden. De alltmer påträngande kraven att instrumentalisera nära nog varje handling genom att utsätta den för petimeternoga mål/medel analys rimmar illa med det romantiska kärleksidealets rosa moln.

Här ska jag ständigt i alla upptänkliga sammanhang tänka mig jävligt noga för. För att få ett långt liv, om än inte gott, ska ja genom riskbedömningar, valalternativ och vinst/förlustkalkyler nå mina optimerade och personligt utformade mål. Den där processen kallas av levnadsvetarna för beslutsträd och ska väl mest liknas vid en bonzai. Är du inte där dagligen och vattnar så förtorkar det lilla livet så skört det är, eller så förbiser du tuktningen så du tappar kontollen och då kan det bli som för mig: rätt som det är står du där i ett mangroveträsk. Allt spelar roll, inget är betydelselöst, allt får konsekvenser, jag måste vara med, annars... Stress dödar, hänger du inte med är du dödens.

Ska jag leva så i samtliga livssfärer och samtidigt ge mig fan i våld åt passionernas alla nycker? Ska jag granska ricci-kaklets kostnader, produktionsbetingelser, hållbarhet och eventuella miljögifter inför badrumsrenoveringen men underlåta mig att göra en grundad analys av den jag ska dela badrummet med? Det faller på sin egen orimlighet.

Jag tror att fler framöver oförblommerat kommer att kalkylera på sin eventuellt tillkommande på precis samma sätt som vi lärt oss göra i andra sammanhang, och för många kommer denna utveckling att bli en befrielse av oanade mått. Utseende och sexuell attraktion kommer att viktas ned till förmån för planer, position och potential. Det inre grubblandet kommer att stramas upp och ta sig formen av rationellt kalkylerande monologer, för att till slut även yttra sig som öppna förhandlingar.

Hur otroligt det än kan verka står det inte på förrän det romantiska kärleksidealet börjar vittra, och då kommer det också att bli uppenbart att det bara var en parentes i parbildningens historia.

2005: Menstruationsskräck

2005-06-20T09:16:00.000+02:00

När jag här om dan skulle besöka en cafétoalett lade jag bredvid papperskorgen märke till en vit plastlåda med en liten grönblinkande lampa. Själva luckan verkade utgöra en sorts sluss till själva skräpbehållaren, och bredvid luckan stod på en etikett: "For your safety". När jag väl förstod kröp det myror i huvudet på mig fortfarande, för även om jag fostrats till att tycka att menstruationsblod är som snor, harmlöst men småäckligt, så känns det inte som att jag behöver sättas i säkerhet. I vuxen ålder har jag fascinerats över menstruationsmystiken, med tillhörande skräck, i andra kulturer långt bort längesedan. Den här lådan pratade ett annat språk och jag undrar om jag är den ende som förvånas. Hur ska jag förstå det här, har det med den allmänna hygienhysterin att göra, eller vad?

Turistobjekt

2005-06-19T21:14:00.000+02:00

Fult som fan är det att vara turist, nej, resenär ska det vara. Var och en av värld är mån om skillnaden, men mig kvittar det lika. För turistindustrin är det unika, det ursprungliga och autentiska hårdvaluta - det är den som växlas in i exotism: "XX är kontrasternas land - här lever människorna som de alltid gjort".

Det bästa är förstås om det finns tillgång till s k ursprungsbefolkningar. DN skrev för ett par år sedan om ett lyxhotell vid amzonasdjungeln där små försiktiga expeditioner ordnades till en mer eller mindre orörd indiankultur som fortfarande levde på stenåldern. Jag undrar hur resenärerna reagerat om de visste att indianerna var återvändare? Indianerna hade rekryterats i närmaste storstadsslum som ursprungsbefolkningsarbetare. Om de bara försakade tändstickor och t-shirts och Marilyn Manson var deras uppehälle säkrat, de behövde bara försöka leva så exotiskt-autentiskt de kunde.

Jag minns att jag skrattade av äckel när jag läste om det, men det är ju en utomordentligt kreativ idé utan några större förlorare. Den borde med vissa anpassningar kunna appliceras även på svenska förhållanden. Aldrig har väl arbetslösheten, sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna i landet i allmänhet men på landsbygden i synnerhet diskuterats som nu.

Gör varenda en till turistobjekt!

Alla får en slant för att göra det de alltid gjort, men nu är inte kravet att det ska bära sig självt med viss profit utan att bygden måste stå ut med dumdryga, äventyrslytna och penningstinna resenärer som nosar runt var det behagar. Småsågar, jaktsällskap, mekaniska verkstäder, hembrännarensamhet, logdansslagsmål, skoterdöd, samehat, grannsämja, vätternrunda, olåsta dörrar, norgehandel, tomtrista torg, skogsbaroner, hemmafrudepressioner, bärplockarnätverk och kepsgubbarna på ljugarbänken vid konsum - allt, allt kan fortsätta så som det alltid varit. Hela Sverige kan äntligen få leva, utan mindervärdeskomplex och dåligt samvete.

Ecce homo: Hur och varför åka till skumma ställen?

2005-06-18T20:41:00.000+02:00

- Jag fattar inte det där. När man åker till såna där skumma ställen på jordklotet... Som Kurdistan. Hur åker man dit? Jag har aldrig sett det, Arlanda-Kurdistan ba.
o Inte jag heller, men han ska typ åka bil.
- Bil!? Va fan!?
o Genom Turkiet och hela grejen.
- Ja, du ser ju själv. Och va fan ska han dit för?
o Ja men! Han kommer ju därifrån.
- Vet jag väl! Men jag fattar ändå inte hur man vill åka dit.

Verklighetskontakt

2005-06-17T10:46:00.000+02:00

Min mediakonsumtion är i avtagande och jag känner redan hur jag brister i verklighetskontakten.

Fettåtervinningscentral

2005-06-17T08:16:00.000+02:00

I det ögonblick hinder och problem kan omformuleras som resurser och möjligheter öppnar sig världen. Fetma uppfattas av alltfler som ett samhällsproblem av vikt. Hela Upplysningsapparaten larmar för att rulla igång på ett välkänt manér, och som vanligt handlar det om makt, moral och vetande. Det är fråga om en mobilisering så total att alla avkrävs ett förhållningssätt, vilket per definition gör mig till en deltagande. Att i stillsamt nihilistisk ignorans vända ryggen till blir i princip ogörigt. Jag kommer på mig själv med att tycka, tänka, tro - jag förhåller mig. Så även om jag inte själv tycker att jag frivilligt gett mig in i leken så får jag väl leken tåla.

Allt detta fett. Hur ska jag fråga för att finna en annan väg ur problemet? Vad sägs om: Vad kan vi göra av allt fett? Människorna är inte problemet, det kryllar av av människor som hemligen eller öppet önskar bort fett, och jag tror att blev det bara enklare och billigare och mindre skambelagt så vore saken biff , de flesta skulle genast söka för en rejäl fettdränering. Jag är krass, jag tror nyckeln är ekonomin. Tekniken finns i princip redan där och kapitalismen är erkänt duktig på att göra moralmönstren mer dynamiska.

För mig rör det sig om en återvinningsproblematik, och hur svårt kan det vara att finna sätt att återanvända fett - fett är ju när allt kommer omkring energi. Bränsle? Ljus? Hygienprodukter (tvål)? Som gelatin i smågodis? Själva användningsområdena tror jag mest rör sig om teknikaliteter. Om fettet förvandlas till och döljs i produkter som kan avsättas på en marknad skulle det bli möjligt att få en lönsamhet i fettet vilket i sin tur skulle göra det möjligt att kanske rent av få betalt för att gå till en återvinningscentral och tömma sig på fett.

Ecce homo: Snygg och tråkig

2005-06-16T07:48:00.000+02:00

- "Är det där kungliga slottet?"
o "Nej kungliga slottet har en sån här jättetråkig form. Så här... men ändå snyggt.

Naturlig skönhet i en ändlös värld

2005-06-15T23:35:00.000+02:00

Naturlig skönhet är en paradox. Naturen känner ingen skönhet och det sköna är aldrig naturligt. Skönheten må vara alla kulturers dyrbaraste pärla, men det är lögn och förbannad dikt att skönheten kommer av sig själv. I själva verket är skönheten en renodlad produkt av den samhälleliga kultiveringen, och som sådan värderas den inte bara som resultat utan också utifrån vad den kostar bäraren att upprätthålla. Pengar och tid är bra, men smärtan är bäst, och det är sant som det är sagt att bara den som är villig att lida pin kan bli verkligt fin. Skönheten är inte, den blir till, den är något som skapas i relation genom möda.

Vad som anses som skönhet må väl variera in absurdum, och precis som med allt annat får vi det olika förspänt. Det är nyckfullt och orättvist så det förslår. Å andra sidan: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Att vara människa är att bry sig. Inget provocerar och anses som fulare än en människa som vägrar engagera sig i sig själv och andra, och därför möts den fula/fule av en nära nog gränslös men återhållen moralisk indignation.

Stämmer resonemanget skulle den fule/fula inte så mycket dömas för sitt utseende som för själva underlåtenheten att göra så gott den kan. Nej förresten, hur skulle en människa som fullständigt struntar i omsorgen om sig själv se ut? Naturlig, men knappast skön. De flesta gör efter omständigheterna så gott de kan. Det är hårt nog, för det är ett bastant helvete att göra så gott man kan i ett samhälle där var och en ständigt bedöms, och bedöms ständigt kunna göra bättre.

Det som gör skönheten så skön är den bitterljuva insikten om dess förgänglighet. Det är inte viljan till skönhet som är fåfäng, det är kampen. Vad händer med kampen för skönhet när bondesamhällets föreställning om 'det begränsade goda', som säger att det bara finns en viss mängd av allt, vittrar för att ersättas av föreställningen om en ändlös värld? Vad är skönhet utan förgänglighet?

Aptitretare

2005-06-15T08:00:00.000+02:00

Levermango

Mer än bara

2005-06-14T13:45:00.000+02:00

Reklameri är hett. Varumärkesansvarig och Art Director låter kulbra och ger intryck av att vara kreativt och betydelsefullt på ett lättsamt sätt. Det verkar på det hela taget vara mycket mer än bara ett kneg vilket som helst, och konstigt vore det väl annars, för det är ju just det som är reklameriets primära uppgift - att få ett alldagligt och nödvändigt ont att verka som.

Om nu reklamare är ena rackare på att åstadkomma egensinniga grejer åt sina kunder är det märkligt hur ens den minsta trend kan bildas. Det som började som något fyndigt men blir snart larv. 1990-talets företagsomdöpningar (-ia) är ett exempel, sloganfraseologin ett annat. Snabblösningen för genomsnittsreklamaren som sitter med ett omöjligt uppdrag för en trist produkt heter 'Mer än bara...'.

När något är 'mer än bara' - och då spelar det ingen roll om det handlar om hyrbil, självlysande krokodilballonger, pengaröverföring eller redovisning - då ger jag mig på att det är vare sig mer eller mindre än just det utlovade. Uttrycket är frankt och fräckt, reklamarna tar bladet från munnen och kör allt reklameris grundformel utan några omvägar.

Hur skulle det bli om jag nästa gång jag rakt av utlovas något mer än bara det jag ska köpa helt sonika frågar expediten: "Ursäkta, men om jag köper den här skon, vad mer än bara den här skon är det jag får då och som skiljer er från jämförbara konkurrenter?"

Påstående

2005-06-14T12:57:00.000+02:00

Media är för samhället vad medvetandet är för människan.

Är du orädd och belåten?

2005-06-13T15:30:00.000+02:00

När träffade du en belåten orädd människa sist?

Vid sidan av missnöjet är rädslan en grundbult i vårt förhållningssätt till världen. Och visst är det så, igår som idag dukar människor under för hunger, sjukdomar, olyckor och förtryck. Jag som har det tämligen väl förspänt märker inte så mycket av livets villkor i min vardag annat än genom förmedlade erfarenheter, och det gör att jag verkligen kan jättemycket om elände och vet att livet är livsfarligt, även om inifrånförståelsen är noll. För mig är asketism en livsstil jag kan välja, jag har haft lungsäcksinflammation och då fick jag inte bada, jag har gått in i en glasvägg och gjort illa näsan, när jag var liten fanns det lärare som på ett förbjudna sätt bestraffade mig.

Det finns så mycket att vara rädd för. Jag vet det, vet alltså. Å ena sidan går inte en dag utan att jag blir upplyst om hur riskabelt det är att leva. Den bästa skrämselgenren är förstås löpsedlarna. Sug på den här godingen som som stöd på livets stig: "Stress kan göra dig 10 år äldre i förtid". Jag blir rädd utan att fatta att det inte går att fatta. Å andra sidan säger nära nog allt i min vardag att jag lever ett relativt tryggt och välordnat liv.

Vad gör larmen och den ständiga beredskapen med mig? Det är inte så gott att veta, men diffus oro och onda föraningar paras paradoxalt nog med dåligt samvete för min avtrubbade likgiltighet. Jag får problem med både orientering, proportioner, rimlighet, lämplighet och gränser på ett sätt som gör verkligheten svårbedömd. Ska jag lita på mina egna livserfarenheter eller på andras förmedlade? Tja, jag är helt bortkollrad.

Och när det händer något riktigt otrevligt blir jag förmodligen helpaff, ja, jag kanske känner mig snuvad på konfekten och tycker att det är orättvist.

Ecce homo: Naturlig expert

2005-06-13T08:25:00.000+02:00

- "Tänk om man kunde vara expert på något."
o "Ja, eller hur."
- "Men det är ju sånt som ska komma naturligt."

Skriva kortare

2005-06-12T12:25:00.000+02:00

Less is more á la tysk romantik: "Jag önskar jag haft tid att skriva kortare". (J. W. Göthe)

Att förnimma sin fiende

2005-06-11T10:59:00.000+02:00

Naturskildringar har en stark metaforisk kraft, och det är inte utan att producenterna förstärker vår förmåga att skapa mening genom att de själva sällan kan låta bli att skapa berättelser i sina s k dokumentärer, det kan t ex handla om ljudillustrationer som leder mig att förstå att nu är det riktigt synd om kaninen. Det är sant som det är sagt: i fablernas värld är djuren också människor.

Jag minns några klipp i en naturfilm om termiter där jag torde ha varit den enda att se något mer än det som faktiskt visades. Nu ska jag berätta. Termiter har inte många fiender, men rovskinnbaggen är specialiserad på att ta sig in i termitbon. Den behöver inte oroa sig för att bli upptäckt eftersom termiterna inte på något sätt kan förnimma rovskinnbaggens närvaro. Termiternas kardinalsinne är luktsinnet och det luras att tro att allt är som det ska eftersom rovskinnbaggen utsöndrar en doft som på något sätt gör den oluktlig. Rovskinnbaggen kan i lugn och ro grabba tag i en aningslös termit och suger under visst förvånat motspjärnssprattel livssaften ur densamme. Sedan står det inte på förrän det kommer en av liklukten vägledd termit för att städa undan.

Termiterna hyser förmodlingen inga mer avancerade fantasier om vad det är som pågår, men vad tänker vi människor när en man oförhappandes under konvulsioner faller till marken?.

Bluffhypokondriker

2005-06-10T18:34:00.000+02:00

Jag sökte för mina, som jag trodde, hypokondriska attacker, men doktorn avfärdade dem rakt av som inbillning.

Förnedring och missförstånd

2005-06-09T08:00:00.000+02:00

Hur snäll är Toyotas chef herr Okuda? Han säger sig tycka så synd om General Motors och Ford att han erbjuder sig att hjälpa dem genom att höja priserna på sina egna bilar. Skälet uppges vara att han är rädd för att drabbas av protektionism i det fall de amerikanska biltillverkarna går omkull. Förutom att beteendet är kapitalismens bärande principer främmande är förnedrings- och missförståndshistorierna otaliga.

Jag känner till två från Sverige.

Det beryktade kommunalrådet i Kiruna skulle under slutet av 1990-talet möta upp borgmästaren från Kirunas japanska vänort. Denne hade precis fått fast mark under fötterna då en man lösgör sig ur välkomstkommittén, rusar fram och hänger en lappkniv runt halsen på den paralyserade borgmästaren. Det visade sig senare att kommunalrådets hjärtliga välkomstgest för borgmästaren associerades till det traditionella sätt där en japansk man beordrar sin underordnade att begå självmord (minns jag rätt kallas varianten sepukko).

Vid statsbesök lämnas av sed ogärna något åt slumpen så jag förmodar att allt var minutiöst planerat inför det japanska kejsarparets Stockholmsvisit. Vid den överdådiga middagen serverades duva. Tyvärr förtäljer inte historierna kejsarparets reaktion, men det blev en del eftersnack. En i DN citerad japansk restaurangägare sa lakoniskt: "I Japan äter vi inte fredssymboler".

Förevändningarnas fängelse

2005-06-08T11:55:00.000+02:00

När jag känner mig utanför eller på annat sätt inte begriper vad det är frågan om skyller jag allt oftare på åldern.

Åldern klättrar helt enkelt på listan över mina förevändningar, de där vi tar till när vi vill dölja, avleda och i största allmänhet komma undan, eller helt enkelt bara ursäkta oss. De flesta tar användningen av förevändningar som givet men jag menar att det är en förbisedd konst med tanke på hur centrala de är för att vi rent socialt ska kunna hävda oss.

Stora delar av vår vardag bygger på att vi hela tiden ska kunna svara på frågan varför och trots att varför aldrig kräver mer än ett därför är det ofta oerhört knepigt att av otaliga därför välja ett i stunden rätt avpassat därför. Detta är så påfrestande att vi bär på ett knippe mentala mallar som gör det lätt som en plätt att hitta rätt därför till vart varför. Det gäller att de här mallarna rent socialt är oantastliga, komplexa (måste kunna användas i olika sammanhang) och diffusa. Barn och sjukdomar/diagnoser är excellenta och på alla sätt oöverträffade. Arbete är bra medan Lust och Lättja sällan är framgångsrika. Jag har ägnat en tid åt att experimentera med förevändningar.

En övning är helt enkelt att utelämna förevändningar (nybörjaren kan pröva med att vid en mindre laddad försening helt enkelt bara be om ursäkt). En annan är att ignorera andras förevändningar, lita förbehållslöst på att de har sina skäl.

Varning: den här övningarna drabbar slutligen en själv, och minns att somliga människor blir lynniga och andra grymma när de utan Därför blir så desorienterade att de helt enkelt inte vet hur de ska bete sig.

På sikt kommer du att uppfattas som ovanlig.

En oförutsedd följd är att du på sikt paradoxalt nog kommer att upplevas som lättsam, rakryggad och icke-dömande.

Mening

2005-06-07T23:13:00.000+02:00

Det finns ingen annan tröst än den vi ger oss genom andra.

Täckmantel - förklädd uppmaning

2005-06-07T08:20:00.000+02:00

[På tricken]

"Information till passagerarna. Var vänlig ta med er er tidning när ni lämnar tåget."

Genomlyst anonymitet

2005-06-06T10:37:00.000+02:00

Framför datorn är jag, och fram för datorn är jag när jag vill, hur jag vill. Framför datorn är jag vem jag vill.

Jag budar på en andrahandspryl, jag diskuterar veckans fråga på stort forum, jag låter mig naken betygsättas och kanske få pröjs i taltid på ett ännu större forum, jag laddar ner ett par låtar, jag skriver till min vän i Laos, jag läser dagens nyheter, jag bloggar något. Det är lättare gjort än sagt, det är vardag.

Jag skulle kunna en hel del om det här och förmodligen ändå bedras av den här underbart försåtliga anonymiteten. Det finns liksom ingenting i stunden som säger mina sinnen att jag agerar inför öppen ridå. Okej, visst finns det tillfällen då jag verkligen hoppas att publiken är där så jag får min välförtjänta berömmelse, men skulle jag surfa runt efter Paolo Riccis självbiografi både vill och tror jag mig kunna göra det fullständigt inkognito. Kodnamn och lösenord påminner mig ständigt om hur jag går mellan hemliga rum. Det är ruggigt, ja nästan drömlikt, att veta utan att märka hur genomlysta mina vägar på nätet är.

Fest

2005-06-05T00:00:00.000+02:00

Igår var jag på en sådan där fest där helt vanliga människor, främlingar från flera vägar i livet, tillsammans lyckades skapa en sådan där stämning där allas särskildhet bröt fram utan att det var något speciellt med det. Sådana upplevelser hör till de vackraste i livet. Det var en fin present födelsedagsbarnet fick.

Och idag är livet -
helt annorlunda.

Förbjudet - Absolut förbjudet

2005-06-04T16:07:00.000+02:00

I alla samhällen finns det förbud mot än det och än det andra och de som överträder gränserna blir "mad or bad". Det rör sig ofta om grader på en skala; det är ofta möjligt att göra lite grand innan det blir förbjudet. Ja, i princip är numera allt förbjudet om det tar sig fel proportioner. När det gäller enkla små handlingar som i och för sig är tämligen triviala har jag förstått det som att människor på många håll ute i världen "undanbedes" med ord som "Snälla" och "Var god att".

Här är sådant språkbruk sedan länge utdaterat. Här är det helt enkelt förbjudet, och det är plumpt, men åtminstone lättbegripligt. Men precis som något kan vara nästan förbjudet kan somligt vara mer än förbjudet och formuleringen som möter oss är "Absolut förbjudet". Det är förbryllande, allra helst som den frasen ofta dyker upp i de mest enfaldiga sammanhang: "Det är absolut förbjudet att beträda gräsmattan".

Nu kan jag vara arg

2005-06-04T09:25:00.000+02:00

Säga vad man vill, men är det inte fantastiskt hur människor förtärda av vanmäktighet forfarande är så duktiga på att tolka sammanhang och styrkeförhållanden.

Det finns personer i vår omgivning som är beryktade för sitt fruktansvärda temperament, det är personer som i tid och tid oavsett rum exploderar i vredesutfall som går ut över var och en som råkar befinna sig i närheten.

När det är på det sättet kan jag försonas och kanske känna empati och medkänsla, för hur outhärdligt måste det inte vara att tappa självbehärskningen på det sättet, att så att säga lida av sig själv? Förvisso.

Oftast är mitt perspektiv ytterligt snävt när det gäller de flesta andra människor på det sättet att mina egna erfarenheter i princip bara utgörs av fragment, resten är förmedlat och egna fantasier. Så när en halvfrämling blir ursinnig på mig reagerar jag lätt som vore han ett offer för sig själv på ett sätt som ursäktar honom sitt beteende och mig min underlåtenhet att snäpsa.

Tänk om jag kunde följa de här människorna. Jag tror att jag ofta skulle finna att de gång på gång "far ut" över personer som de bedömer att de kan göra det emot, d v s personer som de uppfattar som svagare i ett eller annat avseende - position, person, kropp. Annars skulle de helt enkelt inte bete sig som de gjorde. Det påtagligt hur de kan sköta sig i ett sammanhang med de starkare, för att i ett annat med en svagare...

Ecce homo: Skvaller kan ju bli sant

2005-06-03T08:07:00.000+02:00

"Ja, jag läste det i 'Se och hör' eller nå' sånt. Jag älskar såna tidningar. Skvaller... Jag skiter i om det är sant eller falskt, va fan, det kan ju bli sant."

Batesons groda

2005-06-02T17:01:00.000+02:00

"Livet kan bara existera i termer av skillnad. Så länge man har skillnad, det vill säga möjligheten att rubba sina tillstånd genom att nöta dem mot skillnader, så har man "sinne" (MIND). Du vet, det är som en groda i en kastrull med kallt vatten. Om temperaturen höjs så långsamt att det inte i något ögonblick finns en tillräcklig värmedifferens per tidsenhet för att aktivera grodans neuroner, så hoppar den inte ur, det finns inte någon tidsmarkör som talar om när den ska hoppa. Den blir kokt. Mera levande än så är den bara inte."

[Bateson, G: Mönstret som förbinder]

Ecce homo: Bordet bredvid

2005-06-02T12:26:00.000+02:00

Kille och tjej. Gymnasister. Ett par, hur länge?

"Du är den enda som är så nära mig, ingen har kommit närmare. Jag vet vad du menar och tänker,"

säger han lugnt, lågt, mjukt och tydligt. Han låter snäll och förstående. Hon hummar med, ljust, knappt hörbart. Han talar och hon lyssnar. Något är svårt för henne, hon säger inte vad, men han säger att han förstår, och sedan

"Förstår du det?".

Hela han är len och långsam, ögonen bruna, vidöppna. Hon har gjort något, eller blivit utsatt för något och han gör allt för att visa att hon kan lita på honom -

"Förstår du det?"

- han lutar sig fram, tar hennes hand i sin, han omsluter henne helt med sin närvaro och hon vet inte vad hon ska ta sig till.

"Du får vara orolig, för du har en erfarenhet som..."

Kanske tycker hon att det är konstigt att han reagerar som han gör. Han talar om för henne hur hon egentligen är, och hon hummar med. Han vrider och vänder och får det att låta bra att de inte älskar varandra. Han kallar deras kärlek "medelålderskärlek". Han jämför med andra par. Han älskar henne, ja, han älskar henne och förtärs av att inte förstå hur det kommer sig att hon vänder sig bort, men han är en sådan som förstår och därför kommer hans helvete att frysa till is innan det formuleras. Så han tar hennes position, och då förstår han allt.

"Förstår du?".

Är han övertygande? Ja. Men vem är det han ska övertyga? Först när hon ger sig kommer han att tystna, men vad är det hon ska ge efter på? Hon kan inte bara säga att hon är lack på honom, att hon är sjutton år och vill göra annat, för han är så snäll och förstående. Och han: inom sig är han utom sig.

Det hon får av honom är konstlad förståelse och dåligt samvete. Det han får av henne är förvirrad osäkerhet och undergiven lojalitet. Hon tittar förbi och bort medan han berättar och förklarar och... förnedrar sig. Så lutar han sig igen fram för att fånga henne med ögon och händer:

"Men N.N. lyssna på mig..."

Han försöker få till stånd en överenskommelse.

Han söker henne, hennes ögon, men han ser ingenting, för hans oskyldiga förstående ögon visar ingenting av honom, så nu glor han bara på henne.

"Förstår du?"

Kris - så vill vi tro att den funkar

2005-06-02T07:47:00.000+02:00

Till vardagens förtretligheter och glädjeämnen kommer krisen - plötsligt, oväntad, oönskad - och livet som vi känner det blir främmande. Vi faller eller stelnar eller upplöses, det blir hur som helst, och sedan ropen efter mening och letandet efter svar på varförvarförvarför.

Det är olidligt med kriser, så det är klart att de inte bara kan vara. Broschyrer, foldrar, vardagssnack och proffslitteratur talar om vad en kris är, dess naturliga faser och vad som är poängen med alltihopa. De ger bilden av hur en lyckad behandling gör den fullständigt handlingsförlamade och förkrossade styrka och klokhet åter, och allt är förstås inte bara annorlunda utan gärna bättre på det där bättre sättet än innan krisen. Uppfattningen är den att krisen ska härda och förädla, i ett eller annat avseende. Och det är kanske säkrast att tänka så. Jag märker snarare hur kriser märker människors liv för livet. Vi blir varken starkare eller klokare, möjligtvis belevade. Å andra sidan beundrar jag människors bångstyriga uthållighet och förmåga att reda sig i de mest fasansfulla obegripligheter.

Egentlighetsjargong

2005-06-01T22:47:00.000+02:00

Holländarna har vänt sina ansikten från den nya EU-konstitutionen och ledarna säger redan att de ska gå till botten med detta för att ta reda på vad detta rungande nej egentligen betyder... egentligen.

Ecce homo: Professionellt motivationsarbete

2005-06-01T20:00:00.000+02:00

[Telefonsamtal - en röst av två]
- Varför det?
- Ska vi inte [...].
- Tror du inte att [...].
- Varför det?
- Kan vi inte [...].
- Hur är det nu då?
- Ja, mmm.
- Ska vi inte [...].
- Mmm.
- Men vi kommer en liten kortis [...].
- Jaha, är NN där också?
- Det låter ju inte alls som att du har det nå´bra.
- Men en liten kortis?
- Nej, vi tänkte att det skulle vara bra för dig att [...].
- Det låter kanske lite tjatigt, men en liten kortis [...].
- Nej, det är klart, vi kan ju inte tvinga dig, men en liten kortis skulle väl [...].
- Imorgon då?
- En liten kortis, kanske en biltur [...].
- Nej, nej, vi kan ju inte tvinga dig.
-Nej, det låter inge´ bra, det är ju därför man vill träffa dig.
- Du har inte ångrat dig då? Vi skulle ju kunna ta e promenad på [...] eller åka till [...]?
- Jaha! Neej... Ska vi inte ta en liten runda då?
- Då kommer vi klockan ett.

Till svenskan

2005-06-01T19:30:00.000+02:00

ångerful
shituation
snällfet

Existensfundamenta

2005-06-01T18:05:00.000+02:00

Levnadsvillkoren är olika för olika människor, och skiljer sig nu så till den grad att självaste döden inte längre är ett givet gemensamt existensfundamenta människor emellan. På radions P1 morgon recenserades häromsistens en dokumentär vars syfte pådstods vara:

"Han vill skildra hur det är att leva i en verklighet där döden kan inträffa när som helst, var som helst".

Nähä! Fyfan! Ählesant! Ja, vi har det allt bra ändå vi, för döden, döden har vi i alla fall koll på.